När tankarna går sin egna vägar…

Jag hade tänkt skriva om vad jag hoppas uppnå 2015, min målsättning och mina förhoppningar. Men mina tankar går åt andra hållet, de går bakåt i tiden. Inte till de år som just gått utan längre än så.

Iår är det tjogo år sedan min bästa vän dog.
Den vän som under så många år varit min fasta punkt på så många sätt. Det där starka bandet oss emellan fanns redan innan, men det var i december 1978 som det skulle börja stärkas ännu mer. I mars det året hade vi flyttat till en trivsam lägenhet i ett bra område. Nära till stan men ändå ”på landet”. Här var det gott att bo. När det blev en mindre lägenhet i samma område ledig bestämdes det att min bästa vän skulle flytta hit från Örebro. Lycka! Jag minns ännu glädjen över att bara kunna gå över gården när man ville spela spel, lägga pussel och en massa annat kul. Och att kunna sova över och få bulle o mjölk på sängkanten ☺
Under åren så gjorde min vän och jag flera tågresor upp till Östersund för på Frösön fanns någon vi båda tyckte mycket om. Där blev det ännu mer skratt och tokerier.

De stunderna fick ett abrupt slut när vår vän där, min kära moster, dog 1986 nyligen fyllda 50. Efter det fanns sorgen alltid där hos min bästa vän som en skugga.
Det betydde dock inte att vi inte hade tokigheter för oss efter det. Nej då. Många skratt och dråpligheter hade vi fortfarande framför oss.
Det hände ganska ofta att vi satt i soffan och skrattade så tårarna rann och vi fick ont i magen. Vad vi skrattade åt? Ja, jag vet inte – jag fick bara höra första halvan av de roliga historierna. Sedan skrattade min vän så hejdlöst åt det roliga att det var sällan, ytterst sällan, som poängen vart hörbar. Men det gjorde inget – vi hade kul ändå.

Det var min allra bästa vän som hjälpte mig att klara av mitt livs största tragedi, den dagen vi skulle firat att min älskade pappa fyllde 50 fick vi istället beskedet att han var död. Det var där hos min vän jag kunde lägga ner sorgen som höll på att spränga mig i bitar och bara få vara en stund. Få lämna här och nu och istället omslutas av då. Berättelserna från förr, från när mamma var liten och hittade på minst lika mycket hyss som Emil…
För så var det, min bästa vän var sjuttio år äldre än mig och klok som en bok med en trygg varm famn.
Mormor.
I maj är det tjugo år sedan jag satt och höll hennes hand medans hennes andetag sakta tynade bort. Jag satt där och berättade allt vi gjort och jag fick säga TACK! Tack för allt du gjort för mig. När sista andetaget hade ebbat ut sa mormors vännina till mig de ord jag sedan dess bär med mig i hjärtat och som jag är henne så tacksam för: ”Nu har fjärilen lämnat kokongen och flugit hem”.
Sedan dess har även den fjärilen flugit sin kos.
Iår är det tjugo årsedan jag förlorade min bäste vän men i tanken finns hon alltid kvar.

Redan innan hon flyttade hit var det lycka att vara i mormos knä.

Var rädda om er och varandra kära vänner!