Filosofiska hörnan

Självförtroende och självkänsla. Två oerhört viktiga ingredienser i livet, två parhästar, men ack så ömtåliga.

Jag har, som nog de flesta andra, kämpat med dessa två sedan skoltiden på olika vis. Under många år som arbetslös var det svårt att hålla självkänslan uppe. Självförtroendet var det bättre med beroende på situation. Så blev jag timvikarie och fick mycket uppskattning på de ställen jag var. Både självkänslan och självförtroendet växte till sig och jag kände att jag kan och att jag duger.
Inte ens den ständiga värken kunde tysta ner dessa känslor.
När värken till slut vann och jag inte kunde jobba som vikarie längre så fick de sig en törn dessa parhästar. Men bara en törn för lite trotsigt tänkte det att något annat kanske fungerar.
Nu har jag haft mitt, fasta, halvtidsjobb i nästan ett och ett halvt år. Det fungerar bra och jag vet att jag klarar mitt jobb och att jag faktiskt är bra på det. Så på jobbet är självkänslan och självförtroendet trygga.

Tills häromdagen trodde jag att de även var okej ”privat”. Jag hade fel.

Fredagen grydde med sol och blå himmel. Jag vaknade tidigt och tänkte att det var bra för annars kan det nog bli varmt att köra hem. Allt var frid och fröjd – jag packade bilen och gjorde mig klar att åka. Då kom den, kommentaren. Som ett slag rätt i magen. Jag var så totalt oförberedd att det, bokstavligt talat, kändes som om luften gick ur mig.
Att sedan sätta sig i bilen och veta att man hade sisådär en tre-fyra timmar framför sig där man borde vara helt koncentrerad på bilkörningen och inget annat var inte lätt. Och nej, jag var inte koncentrerad på bilkörningen de första tio-femton milen. Inte riktigt.
Känslan av knuten i magen och tårarna som brände bakom ögonlocken störde.
Jag insåg hur bräcklig min självkänsla var. Jag kände mig liten och övergiven där i bilen och kämpade med att få ihop orden som sagts och så totalt bragt mig ur fattningen.
Sedan skrek självförtroendet tillräckligt högt för att tränga igenom  dimman. Det läxade upp mig ordentligt och påtalade att ”du vet mycket väl att det där inte är sant”. Men men, försökte den knäckta självkänslan protestera. Självförtroendet blängde ilsket på självkänslan och sa ”lägg av, du vet att jag har rätt”. Och jo, men det gjorde ont ändå. Speciellt med tanke på från vilket håll de hårda orden hade kommit.

Så nu har jag funderat fram och tillbaka några dagar och inte har jag haft något proffesor Baltazar ögonblick. Har ingen maskin som tillverkar den där magiska droppen som löser alla problem heller. Däremot kom jag fram till att det som hände det hände och kan inte göras ogjort. Det såret finns där i själen men det viktiga är hur jag hanterar det.
Jag känner att den relationen kommer nog aldrig att bli sig lik igen men att jag kan gå vidare. Lämna det som skett bakom mig.

Så varför skriver jag det då här, om jag nu valt att inte gräva ner mig i det utan gå vidare? Jo, av den enkla anledningen att rensa ut det ur hjärnan och för att påminna mig själv om hur viktigt det är att välja sina ord. Och tillfällen.

Strö blott rosor för varandra,
törnen strö så många andra.

          Var rädda om er kära vänner!

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Filosofiska hörnan

  1. mallasalster skriver:

    Men fina du, hoppas det känns bättre nu när du har skrivit av dig!
    Peppkramar från mig till dig❤

  2. Tomtan skriver:

    KRAM ❤ ❤ ❤

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s