Ute är det mörkt

Och inne likaså.

Just nu är egentligen livet bra men ändå inte riktigt. Sedan några år lever jag med en oro i kroppen, en oro som jag inte varit medveten om. Inte riktigt, inte kunnat sätta ord på och definitivt inte begript vad det var som skavde…
I maj när jag var på ett vanligt läkarbesök bestämde jag mig för att något måste göras. Jag bad min läkare att sätta upp mig i kön till psykotetapeuten. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, jag visste att kön var lång.

För två veckor sedan var jag där första gången. Bara några dagar innan inträffade en händelse som gjorde att jag visste precis vad som skavde; oron för mamma. Idag var andra besöket och vi fortsatte att prata lite allmänt men ändå specifikt på samma gång. Dagen idag blev lika blygrå inom mig som den var ute. Jag kände bara att jag orkar inte. Jag var fullständigt urlakad.

Min mamma är en glad och vänlig person som passerat de åttio med några år. Hon är inte sjuk, hon äter just ingen medicin, lagar sin egen mat och städar och grejar. Och vi har väldigt mycket kul ihop 🙂 Så då kan man ju undra vad som är problemet.

Problemen började när hon fick lunginflammation för mågra år sedan. Hon svarade varken på penicilinet eller det febernedsättande hon fick på sjukhuset. Hon fick varken behålla mat eller vätska. Hon kom in på sjukhuset på juldagen med drygt 40 graders feber. Hon hade då haft hög feber några dagar och varit väldigt dålig. På juldagen ringde jag efter ambulans trots hennes protester om att det inte var nödvändigt… Hon gled in och ut ur medvetslöshet, vi fick vänta flera timmar innan de kom och hämtade henne eftersom läget inte bedömdes som akut. När ambulansen kom var jag tvungen att lämna rummet en stund för annars hade jag slått ner tjejerna som kom. Mamma var som sagt i mycket dåligt skick, de hade just kontrollerat hennes feber; 41,8 Då häver de ur sig att de vill att hon går ner från tredjevåningen (hiss saknas)!!! Skulle hon inte orka så kunde de hämta båren då – hade de tänkt att hon skulle sväva under tiden?? Mamma var inte klädd för trapptur. De fick på henne kläder och strax innan hon tuppar av igen säger hon att: – Nu vill jag att ni hämtar båren. Tack och lov gjorde de det… Under de kommande dagarna skedde ingen förbättring. Hon var mer okontaktbar än kontaktbar när jag hälsade på. På nyårsafton får jag telefon från sköterskan som meddelar att de fått ner febern till 38,4 Då drog jag en lättnadens suck. Hon fick fortfarande dropp och syrgas. Droppet togs bort dagen efter men syrgasen hade hon nästan ända till de skickade hem henne på förmiddagen den fjärde. Mannen i sjuktransporten som körde hem henne var underbar. Han tog henne hela vägen upp i rullstol med hjälp av en trappklättrare – det var inte snack om något annat. Han körde henne in i lägenheten och hjälpte henne till sängen. Jag kände bara lättnad.

I början så fixade jag all mat åt henne. Bara att gå från sovrummet till matplatsen var en jätteansträgning. Mitt erbjudande om att jag kunde duka ett bord i sovrummet nobbades bestämt. Envetna tant 😉
Minnet hade tagit stryck, hon hade tappat cirka tio kilo och konditionen var det inte mycket kvar av. Sakta men säkert blev hon så småningom bättre, även om vissa minnesluckor består.
Varje dag efter att hon kom hem är bonusdagar.
Så förra sommaren fick hon ett blodtrycksfall och svimade hemma. Slog sig blå, grön, lila och jag vet inte vad. Färggrannt blev benet och foten iallafall men allt höll.
Däremot kunde hon inte gå i trappan för värken och därmed inte heller ta sig ut och handla, slänga skräp mm. Självklart fixade jag allt sånt.
Problemet är att jag fortfarande fixar allt sånt – hon vågar helt enkelt inte gå ut själv. Och inte till affären ens om jag är med för ”det orkar jag nog inte” eller ”tänk om jag blir matt och dålig” Jag vill bara skrika. Jag känner mig frustrerad och maktlös. Jag känner att hon begränsar sitt liv, att hon behöver komma ut och få frisk luft och andra intryck. Annars blir hon bara sämre helt i onödan. Jag vet att den dagen kommer när trapporna blir ett för stort hinder och allt sånt men hon är inte där än!

Så när hon har sämre perioder, vilket hon givetvis har, när orken knappt ens räcker till det vardagliga för henne och katten då kommer oron krypande.
Jag är inte rädd för att hon ska dö utan för att hon ska förlora livskvalité. Jag vill att hennes sista år, hur många eller få det än handlar om, ska få vara bra. Att hon ska få kunna fortsätta pyssla med sånt hon tycker om ända till sista andetaget.

Och det är den oron jag behöver hjälp att hantera. Den oron för att hon en dag inte svarar när jag ringer eller står i fönstret och vinkar när jag går till jobbet. Oron för att det hänt henne något under natten…

Var rädda om er och era nära och kära. Vi har bara varandra till låns…

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ute är det mörkt

  1. GarnMumriken skriver:

    Vad fint att du vill och vågar skriva om detta, jag hoppas att du får den hjälp du behöver av terapeuten och att du kan känna din oro försvinna.

    • Laila skriver:

      Jag kände så starkt att vi måste prata om sånt här. Det är inte farligt och många går nog och känner sig ensamma och ”konstiga” helt i onödan! Vi är så många runt om som går igenom samma saker även om det är på olika sätt.

      • GarnMumriken skriver:

        Du har helt rätt, det är inget konstigt, vi går alla och känner oss ågestfyllda eller oroliga till och från. Det kan vara jobbigt att dela med sig av svåra saker eftersom det av många ses som en ”konstig” grej. Om vi normaliserar psykiska besvär kommer det inte vara en grej att säga att en går till psykolog, och förhoppningsvis kommer det leda till att fler mår bättre. Det är ju trotts allt en stor sak för många att ens säga att en mår dåligt till ens sina närmsta vänner.

  2. mallasalster skriver:

    Förstår din oro, tyvärr är det lite tabu att både tänka och prata om det!
    Skönt att du har ngn att prata med, hoppas att du mår bättre snart och att oron stillar sig.
    Kram ❤

    • Laila skriver:

      Det är just det där att ”sånt pratar man inte om” som stör mig mest! Hade vi pratat om det så tror jag att många hade sluppit oron. Det är ju något som är supervanligt, alla blir vi äldre och många av oss har föräldrar som behöver hjälp i mindre eller större omfattning. Det är fullt normalt – så varför är det så farligt att prata om? Vad är det som är så farligt i att visa att man är mänsklig, att man ibland känner sig otillräcklig. Jag känner att bara av att jag har pratat med någon och luftat min oro på bloggen hjälpt mig. Jag är inte ensam om problemet och även om man vet om det är det skönt att bli påmind om det ibland. Och man kan få stöd och kanske stötta någon annan.

      • mallasalster skriver:

        Håller med dig, man går och känner en oro, som bara finns där.
        Min mamma har ju sin gubbe och det känns lättare då, medans pappa är själv och det tycker jag är stor skillnad.
        När pappa blev så dålig i våras reagerade jag på ett sätt som jag inte trodde jag skulle göra. Jag blev helt förstörd, jättejobbigt, hade bara det i huvudet dag som natt.
        Det som jag tycker är himla jobbigt är att de är så envisa, allt som oftast är jag helt slut när jag har träffat speciellt pappa …
        Man försöker hjälpa till med tips och idéer och det blir bara nej.
        Mamma har så fullt upp med sitt och sina intressen så min omtanke behövs inte på samma sätt där.
        Skönt är det iallafall att båda bor i närheten.
        Att skriva av sig och få ur sig det som ligger och stör är så himla skönt och du är mänsklig, tro inget annat! ❤

      • Laila skriver:

        Jo, nog är de envisa alltid och gått i arv har det också 😉 Fördelen med mamma är iallafall att jon lyssnar och tar till sig mycket för hon vill kunna klara saker. Och jag tror att de senaste dagarna har varit positiva för både henne och mig. Det känns som om bra lösningar är på gång. För att jag vågade prata om det…

  3. Tomtan skriver:

    Oroar sig karlar på samma sätt som vi kvinnor? De beskriver oron så bra. Jag vill bara slå den ifrån mig, vill inte känna efter….

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s