Ett steg fram och tre bakåt

Här händer inte mycket på någon front just nu. Efter att ha jobbat en timme om dagen i fyra veckor var det förra veckan dags att öka på till två timmar om dagen.

Om jag var trött och energilös när jag kom hem efter den enda timmen så var det ett intet mot när jag kom hem efter två arbetade timmar…

Då ska man veta att jag har ingen lång väg till jobbet – det är som en till mig närstående sa ”krypavstånd”… Igår skulle jag göra två ärenden efter jobbet. Köpa frimärken till jobbet och returnera routern (som genom att krångla komplicerade min arbetsvecka förra veckan) och så skulle jag köpa mat till katten. Frimärken och retur fixade jag, sedan stod jag nere på affären en stund och funderade på om det var något jag skulle ha där. Kom fram till att det var det inte och traskade hem. Väl kommen innanför dörren hemma möts jag av en kär fyrbent vän som vet att när matte kommer hem vankas det mat. MJAU!!! Problemet är bara att maten är slut och matte också. Tre ärenden skulle göras och det viktigaste glömde jag. Hur talar man om för en kisse att matte glömt, att det inte finns någon mat – att han måste vänta…  Efter att jag pillat i mig lite mat och vilat en stund fick jag gått iväg till affären och löst middagsbekymmren för både honom och oss tvåbenta.

Nu ligger jag här och vilar efter den stora ansträngningen det innebar att gå upp och äta frukost. Det känns patetiskt. Nog för att jag har haft dåliga dagar och perioder när fibron bråkat, men det här är värre. När kroppen värker och bråkar kan man alltid anpassa sig och pyssla med något, nu när hjärnan inte orkar så fungerar inget.

Så nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp mig idag och sedan får vi se vad det leder till. Ska jag få en läkare som förstår att upptrappningen inte var en så god idé som min läkare, och jag själv för den delen, trodde. Eller får jag en som tycker jag bara gnäller och inbillar mig. Eller en som inte kan skriva ett vettigt sjukintyg till försäkringskassan så att det blir strul med dem. Gör mitt bästa för att försöka släppa den typen av funderingar. Det hjälper inte att oroa sig och det tar dessutom kraft i onödan. Krafter som jag redan har ont om.

Försöker pyssla lite, virkar några maskor här och var och stickar några varv på mina strumpor. Mycket blir det inte och galet blir det och måste göras om. Fast det är iallafall lite färg i tillvaron ☺

Allt är dock inte ”nattsvart” i min tillvaro, hur konstigt det än kan låta så har den här utmattningen fört något gott med sig. Värken i kroppen är på en betydligt lindrigare nivå än länge. Kanske beroende på att hjärnan helt enkelt inte orkar med att registrera alla signaler som kroppen sänder iväg femtioelva gånger istället för en…

Jag hoppas ni får en härlig höst med klar luft och vackra höstfärger! Själv planerar jag att försöka njuta av det lilla i det stora och verkligen ta en dag i taget!

Var rädda om er och tack för titten!


Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett steg fram och tre bakåt

  1. Jassan skriver:

    Detta kunde varit jag som skrivit! Upplever samma saker o känner det likadant som du. Hur gör man för att få andra att förstå hur man mår? Särskilt alla dom som ska bestämma över en.

  2. Mrs Olsson skriver:

    Håller tummarna för att du får träffa en vettig doktor.

  3. När jag läser det här är jag så glad för att jag i det stora hela är frisk…
    Att jag kan gå på mina ben, har en bekant som inte kan det…
    Att jag inte har värk, just nu i alla fall…
    Tack för att du påminner mig om allt jag har vara tacksam över ❤

    • Laila skriver:

      Tack själv för glad måndag och andra vackra bilder! Det finns mycket att vara tacksam för i livet och jag är verkligen tacksam för att jag trots allt har förmågan att njuta av det lilla ☺

  4. anjson skriver:

    En till som så väl känner igen mig! Första åren efter jag gått i väggen fungerade inte huvudet alls. Sedan blev det kroppen tur att fullständigt rasa ihop. Nu är det halvkört på bägge fronterna… Hoppas du får bästa hjälp. Tid… Lugn… Ro…

    • Laila skriver:

      Tack. Här tror jag det är omvänd ordning – kroppen först och knoppen sedan. Nästa år är det trettio år sedan första tecknen kom på fibron. Det skulle dröja sisådär tjugo år innan någon tog det på allvar…
      Försöker vila så gott det går, tyvärr bor jag rätt lyhört och har en granne ovanför som hörs om vi säger så…

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s