Jobbiga tankar

Efter att ha läst ett inlägg, eller snarare två, om ett älskat husdjur som förlorat sin ägare har jag funderat mycket. Givetvis tänker vi inte på döden när vi skaffar oss ett husdjur, varken vår egen eller deras. Vi kanske funderar över deras uppskattade livslängd kontra vår egen ålder, men nog inte alltid. Vi funderar, förhoppningsvis, både en och två gånger över huruvida vi har tiden, möjligheten och engagemanget som krävs under många år framåt. Det brukar också stötas och blötas vad för sorts djur, vilken ras, en som nyss kommit till världen eller en som behöver nytt hem. Fast det finns en sak vi nog är många som inte tänker på – vad händer med älsklingen om något händer mig? Den här frågan blir ju extra viktig om man bor själv. Om släkten inte bor nära eller man kanske inte ens har någon.

Så jag började fundera. Just nu har jag ”bara” en katt och bor dessutom inte ensam med lillfjant, men det kan ju ändras. Både med antalet husdjur och huruvida man bor själv eller inte… Ibland går det fort dessutom. Skogkatten jag hade kände jag sedan han var kattunge så när han, två år gammal, behövde nytt hem var det självklart att han fick flytta hit. Bara han och Cindy (min golden) kom överens. Benjamin kom hit och hälsade på, både han och Cindy var försiktiga generaler som helst bara smygtittade på varandra… En kort tid senare flyttade han hit och de två vart snabbt de bästa av vänner. Så småningom kom den dagen då jag fick låta Cindy somna in. Det tog Benjamin hårt, mycket hårt. Det var så den yllemumsande, skotuggande, sladdklippande lillfjanten Findus kom hit. Nu har han varit ensam i drygt tre år. Kanske blir det ändring på det, kanske inte det återstår att se.

Funderingarna ledde iallafall till att jag nu har en ”utifallatt” plan. Det finns någon/några att vända sig till om det händer mig något. Det känns tryggt.

Det behöver ju sedan inte vara så drastiskt så att det behövs för att jag dör. En längre tids sjukhusvistelse eller liknande kan ställa mycket på ända – skönt då att veta att man inte behöver oroa sig för det också.

Nu mår jag bra och hoppas få göra det för lång tid framöver men att ha en krisplan för sitt/sina husdjur är något som de flesta djurägare borde tänka på. Tycker jag.

Var rädda om er hälsar Findus & matte

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Jobbiga tankar

  1. Kristallina skriver:

    Precis så är det. Håller helt enkelt bara med 🙂

  2. Lantlivsbilder skriver:

    Ensamt blir det, men man behöver inte känna att man kanske kommer att svika en levande varelse.
    Svante

    • Laila skriver:

      Nej. Jag har sett hundkavalkaden på din blogg och det fina du skrivit om dem. Saknaden efter dem är stor och de sörjer de också när rollen är den ombytta. Kattan jag växte upp med satt i fönstret tittandes mot vår bil och skrek o jämrade sig i tre månader efter att min pappa hade dött. Hon slutade först när bilen försvann…

  3. villacalifornia skriver:

    I samband med att jag blev sjuk så gick min hund bort.
    Saknaden var stor men så som jag mådde, ville jag inte skaffa ny hund. Trodde inte jag skulle klara av att ta hand om den och det ansvaret som krävdes.

    Mediciner hjälpte inte, och samtalsterapi fungerade dåligt och jag kom inte ur depressionen.
    Vid ett besök på psykiatriska akutmottagningen så sade en läkare till mig, skaffa dig åtminstone en hund igen.

    Jag gjorde det, och det hjälpte mig mycket.
    Då hade jag hjälp med att ta had om vovven när jag inte kunde.
    I dag har jag ingen om det inte skulle vara akut nödfall.
    Men det fungerar jättebra ändå.
    Men vad händer om jag går vidare?
    Det har jag inget svar på…

    • Laila skriver:

      Hund eller katt (och säkert många andra djur) är den bästa medicinen som finns. Cindy hjälpte mig att både komma över min sociala fobi och att få bukt med mina ätstörningar. De är värda sin vikt i guld många gånger om. Därför kändes tankarna du väckte extra viktiga, jag vill veta att de får det bra hos någon om det skulle behövas. Att man sedan hoppas att det aldrig någonsin kommer att göra det är ju liksom självklart…

  4. gunnardeckare skriver:

    Har aldrig tänkt på det så men du har rätt så klart

  5. Ping: Hugo hälsar och tackar | Villa California

  6. Jassan skriver:

    Det är viktigt att tänka så som du gör nu.
    Vad händer med mina djur den dagen jag inte kan ta hand om dom längre?
    http://katter.nu/djurtestamente-vem-tar-hand-om-dina-djur/

  7. charly skriver:

    Det är ett jätteviktigt ämne. Min svärmor hade 4 katter varav den ena visade sig ha en ny liten kull på väg vilket vi inte visste när svärmor somnade in. Hennes önskan var att få dom till katthem om vi inte kunde placera ut dom. Löste sig inte, katthemmet vill endast ta emot kastrerade o vaccinerade katter och det var bara en av dom som hon hunnit kastrera och ordna med. Men vi lyckades hitta hem åt alla, vi tog även en av kattungarna själva. Alla kissar mår jättebra och bor i kärleksfulla hem. Men det tog lite tid o vi fick åka i skyttetrafik och mata och pyssla om dom.
    Så det hade varit bra om hon när hon fick veta om sin sjukdom kunde (tillsammans med sina barn) förberett lite mer så att katterna kanske tom hade fått sina nya hem pö om pö medan hon levde så hon fått se hur bra dom hamnat.

  8. Viktiga saker du skriver om. Att man ska ha tid för sina djur ❤

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s