Förnuftet och känslan

Eller nyttan av att vänta.
Jag har några dagar gått och väntat på ett besked – inte av det jobbiga slaget dock. Nej, väntan har gällt huruvida hushållet skulle utökas med en lurvig fyrbening som säger vov. Jag hade innan övervägt och funderat mycket noga, tyckte jag, och kommit fram till att det nog skulle bli riktigt bra. Jag ville.

Så blev det då några dagars väntan och under dessa dagar var det något som skavde, något i magkänslan som kämpade för att komma till tals. 

Förnuftet.

Idag på förmiddagen lyckades förnuftet äntligen komma till tals. Det påminde mig om något jag inte ville bli påmind om. Det påminde mig om att ja, som livet är just nu går det utmärkt att få ett glatt energiknippe till kompis och göra roliga saker ihop med. Nu finns både tid och ork för aktiviteter av olika slag. Men vad händer om ett tag, om ett år, några år när andra åtaganden kräver mer och mer av min kraft och energi. Kommer jag då att orka ge min lurvige vän den stimulans och uppmärksamhet han så väl förtjänar.

Det var den ömma punkten som förnuftet hela tiden försökt uppmärksamma mig på. 

Det andra åtagandet är min kära lilla mamma. Hon klarar ännu det mesta själv, jag handlar och fixar åt henne men mat och städ och sådana saker klarar hon på egen hand ännu så länge. Fast en dag kommer inte orken att räcka till för att köra dammsugare och damma och dona. Den dagen behöver hon min hjälp. Det kommer att bli mer och mer hon behöver hjälp med och jag gör det gärna. Hon har alltid funnits där för mig och gör så fortfarande. Vi spelar spel, löser korsord, pratar och skrattar så tårarna rinner och vi får ont i magen. 

Tyvärr är ju baksidan av det att min energi kanske inte kommer att räcka alla dagar till allt jag vill, men så är ju livet. Det är fullt möjligt att det finns en hund i min framtid men då en som inte har riktigt samma energinivå som den tilltänkte.

Hallå, kanske ni tänker nu – har människan aldrig hört talas om hemvården?!? Jo, visst har jag det och de som jobbar på detta området är jätterara och trevliga. Det är bara det att för mig är det inte ett alternativ, inte så länge jag kan. Den dagen hon behöver mer hjälp och/eller omvårdnad än jag kan ge henne på egenhand så får jag troligen omvärdera situationen. Men där är vi inte nu, och kanske hamnar vi aldrig där heller. När det gäller sådana här saker känner jag att det är viktigt att var och en gör det man känner blir bäst. Det finns inget rätt eller fel.

Det finns ett litet lurvigt charmtroll med bruna ögon som jag kommer att ha länge, länge i tankarna. Men det var inte meningen att det skulle bli vi två.

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i Blandade tankar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Förnuftet och känslan

  1. Kristallina skriver:

    Det är aldrig lätt att brottas med förnuft och känsla. Skönt att du har bestämt dig.
    Hade ett liknande problem med en människa i min närhet. Bestämde också att förnuftet fick ta över och känslan förlorade kampen även om det fortfarande inte är lätt.

  2. villacalifornia skriver:

    Ja, den situationen har man suttit i många gånger, ta ett djupt andetag, andas, tänk, fråga känslorna, andas…

    Bra att du kommit till ett beslut…

  3. mallasalster skriver:

    ❤️❤️❤️❤️

  4. Jassan skriver:

    Åh, så det var en hund du satt o väntade på…..eller ja beslutet om det iallafall.
    Kan ju säga att jag är i exakt samma situation som dig.
    Både med hur man själv mår o en mamma som varken blir yngre eller friskare.

    Hade oxå tittat ut en hund o köpt hem allt till hans ankomst.
    Men så när vi skulle hämta hem honom visade det sig att han var sjuk o skulle opereras.
    Vi kunde få ett av hans syskon men valde att tacka nej o sen så kom förnuftet fram.
    Mamma o jag valde att aldrig skaffa en hund efter det.
    Ledsen var jag o är fortfarande ibland.
    Särskilt då jag ser just den rasen jag skulle tagit med mig hem.
    Men jag har två katter o dom är helt underbara. Mycket lättare att ta hand om plus att min mamma kan vara kattvakt utan större problem då det behövs.

    Ett litet tips…man kan låna en bekants hund ibland om man vill!! Det gör jag! Jätteroligt o sen även skönt då hunden ska hem igen hihi 😉

    • Laila skriver:

      Jodå, jag är reservmatte redan till några vovvar 😊
      Jag har bestämt mig för att om jag någonsin skaffar fler djur så blir det ett som, av en eller annan orsak, behöver ett nytt hem. Det lilla lurviga charmtrollet jag funderade på tillhörde den kategorin.

  5. Alla vi som har föräldrar kvar (jag har mamma, snart 85) står ju inför samma dilemma.
    Nu har jag ett så pass fritt jobb att jag kan finnas till för min mor i framtiden, men hur jag klarar min ekonomi om jag ”slutar” jobba är ju en annan sak – tar beslutet den dag det blir aktuellt.

    • Laila skriver:

      Själv hoppas jag klara av både halvtidsjobbet (som är väldigt fritt) och det ökande behovet. Men hur det går får man se den dagen. Det är ju inte ens säkert att det blir så mycket mer än i dagsläget men vissa saker behöver man tänka igenom. Före och utifallatt…

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s