Äntligen kan jag flyga

Imorgon och på söndag är det två tunga dagar. Tunga rent mentalt. Eller, de brukar vara det. Hur det blir den här gången får vi se för idag hände något.

Natten mot första april 1992 var det snöstorm på vägen mellan Sveg och Östersund, och där i en minibuss satt mamma och jag knäpptysta och höll varandra i hand. Tidigare på natten hade pappa ramlat ihop i husvagnen och mamma hade fått tillkalla ambulans och lyckats få tag i mig på folkhögskolan. Nu hade helikoptern fört pappa från lasarettet i Sveg till Östersunds sjukhus. Det var dit vi skulle i ovädret.

Väl framme får vi besked om att pappa har fått en hjärnblödning. Vi får smörgås och varm dryck. Fortfarande säger vi ingenting. Så kommer en sköterska, tror jag, och meddelar att de kan inte få stopp på blödningen. Han måste flyga till Umeå… Vi får gå in till honom. På något sätt tar jag farväl där och då, som om jag vet att vi inte kommer att ses mer. Mamma följer med i helikoptern till Umeå. Jag går sakta ner mot järnvägsstationen. Benen går av sig själva trots att det är flera år sedan jag gick på Östersundsgator.

Väl tillbaka i Sveg får jag så småningom samtal från mamma. Blödningen har fyllt lilla hjärnan och den fortsätter ännu. Den är ostoppbar. Vi kommer överens om att mamma ringer släkten, jag till de närmaste vännerna. Två samtal i en grön telefonautomat med bakelitlur. Två samtal där enkronorna rasslar så högt att det skär i märgen känns det som. Två samtal där jag den 1 april ringer och säger att pappa fått en hjärnblödning. 

Dagen efter, den 2 april, skulle vi firat pappas 50års dag. Det var därför de var där uppe i ett vintrigt Sveg, för att vi skulle fira tillsammans.

Istället får jag besked på förmiddagen att allt är över. Han är död. Min älskade pappa är borta. 

Två samtal, samma rassel av enkronor i den gröna telefonautomaten. Den här gången får jag meddela att det är över. 

Alla på skolan var helt underbara dessa dagar. De ställde upp och såg till att saker och ting ordnade sig på bästa sätt. Pappas bästa vän här i stan tog en vän till hjälp och körde upp till Sveg och häntade mig och husvagnsekipaget.

Imorgon är det 25 år sedan mina vingar klipptes. Jag i såg det inte då och har inte förstått det genom åren som gått, men där och då blev jag rädd att flyga. Jag drömde omöjliga drömmar, drömmar som var dömda att kraschlanda redan från början. Jag visste det inte då men jag insåg idag att det var medvetna val. Jag valde (o)medvetet att misslyckas för jag var så rädd, osäker och otrygg.

Idag kände jag att något hade hänt. Saknaden gör fortfarande ont och jag har gråtit många tårar idag. Men något var annorlunda, det kändes helt plötsligt mitt uppe i sorgen och saknaden. Rädslan var borta! Vingpennorna har vuxit ut igen och jag kan flyga! 

Imorgonkväll ska jag gå på teater och jag hoppas få skratta så tårarna rinner. Pappa hade nog velat ruska om mig och säga ”skulle det behöva ta 25år för att komma hit”. Vart han än är tror jag att han ler och säger ”äntlugen”. För han gjorde mig flygfärdig på alla sätt, han gav mig både karta, kompass och störtkruka. Värme, kärlek och trygghet.

Efter 25 år i hangaren, håll i hatten för nu flyger jag!

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Äntligen kan jag flyga

  1. Jassan skriver:

    Oj…..så hemskt. Vilken hemsk upplevelse du varit med om. Något som satte djupa spår i ditt liv. Jag är ledsen för din skull. Men glad att du äntligen kan flyga igen. Jag ska hålla i hatten för dig imorgon. ❤ ❤ ❤

  2. mallasalster skriver:

    Åh, är både glad o h ledsen för din skull, glad att du har blivit flygfärdig och ledsen över att du förlorade din pappa så tidigt…❤️❤️❤️
    Det finns inte ord att säga, önskar att du för skratta så tårarna rinner i morgon kväll av glädje, jag tänker på dig!

  3. Kristallina skriver:

    Underbart att vingarna har vuxit ut igen. Livet är verkligen ingen dans på rosor. Så, jag önskar dig också att du skrattar så tårarna rinner imorgon!

  4. villacalifornia skriver:

    En fantastisk fin text du skrivet…
    Förstår att en sådan händelse sätter sina spår.
    Själv hann jag förbereda mig innan både fars och mors frånfälle, men här hände det bara knall och fall, och i alldeles för unga år.

    Stor kram till dig…

  5. anjson skriver:

    Vilket gripande och vackert inlägg! Tack! Så glad att du börjar känna att vingarna bär igen. Min ena lillebror dog i en bilolycka 29 år gammal för över 20 år sedan. Vingklippt är ett bra ord för hur jag kände mig många år efter den chocken.

    • Laila skriver:

      Tack. Det var ett inlägg skrivit genom tårar och jag funderade i efterhand om det var väl privat. Samtidigt så behövde jag få det ur systemet och jag känner mig oerhört lättad nu efteråt.
      Tråkigt med din bror, förstår att det vingklippte dig också.

  6. lma7 skriver:

    Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg, förstår att det förändrade hela ditt liv ..
    Den här tiden på året är sorglig också för mig. Min enda syster dog 7månader gammal den 31 mars 1950. Jag var då 9 år men ingen verkade förstå hur svårt det var för mig.. Mina förstfödda tvillingar dog som nyfödda, de skulle fyllt 50år den 25mars i år. Man måste leva vidare men glömmer aldrig …
    Kram ❤

    • Laila skriver:

      Nej, aldrig någonsin tror jag saknaden lämnar en. När pappa dog var jag ganska nyss fyllda 18. Första sorgen i mitt liv var när min kära farfar dog när jag var åtta, nästa kom när jag var tolv och min moster dog. Tror inte jag hämtat mig från den sorgen ännu när pappa dog. Det blev för mycket så jag stängde av och ner. Det var lite av en chock, fast omvänt, igår att inse att jag aldrig hade startat upp livet riktigt efteråt – att det bara hade gått på trekvartsfart fram till nu…

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s