En sån dag

Idag är en ”sån” dag. En dag när värken stört nattsömnen, när tankarna har rusat igenom huvudet som i ett formel1 lopp. 

En sån dag när man insett att vissa saker inte kommer att förändras. Det kommer att fortsätta vara ett stridande. För värken syns inte, för de förstår inte hur den påverkar så mycket mer än den del av kroppen där det värker. Hur allt hänger ihop och att det ibland gör att det inte går. Hur gärna jag än vill. 

En sån dag när man kommit fram till att det är dags att gå, men man inte riktigt vet när. När man kommit fram till att man måste gå för att inte gå under. När man insett att om jag inte går kommer jag antagligen aldrig att må bättre än såhär – ständigt balanserande på den yttersta gränsen av vad den här kroppen o knoppen mäktar med.

En sån dag när man känner en inre frid över det beslutet. För

så är det, jag duger! Att min kropp härjas av värk och att det finns gånger när jag inte minns ens vad jag gjorde nyss för att värk och sömnbrist ställer till så mycket ändrar ingenting. Jag duger ändå, jag har ett värde som sitter i att jag är jag. 

Så idag är en sån dag, en dag som sätter spår och stakar ut vägen framåt rakt in i ovissheten.

Idag är en sån dag när allt är möjligt!

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till En sån dag

  1. mallasalster skriver:

    Jobbig dag med alla tankar…
    Dock en bra dag att du hsr kommit till ett beslut som kommer bli bra för dig, även om det känns tungt, tufft och ovisst just nu.
    Styrkekramar ❤️❤️❤️❤️❤️

    • Laila skriver:

      Jo, så är det. Mitt i ovissheten känns det bra. Var på väg att ge upp redan för ett år sedan men avvaktade. Nu så har jag bestämt mig. Vill bara se till att avsluta vissa saker först på jobbet samt ha fått igång dialog med af.

  2. villacalifornia skriver:

    Både du och jag duger, även o det inte alltid känns så 🙂

  3. bergalott skriver:

    Att ha värk som aldrig ger sig måste vara något av det värsta en människa får uppleva. Jag fick pröva på en kort sekund av mitt liv och är tacksam för det. Men jag har däremot alltid försöööökt sätta mig in i andras smärta. Inte lätt alla gånger och det gällde att inte låta det ta överhand för att själv kunna räcka till till fler (vården du vet).
    Empati heter det ju, men nu om dan så känner jag och tillåter mig att känna sympati. Alldeles väldig, så jag ger dig min morgon, även i morgon – jag ger dig min dag.
    🙂 ❤

    • Laila skriver:

      När man haft värk länge – för min del handlar det om närmare 30år sedan det började – så vänjer man sig. Det blir normalt. Det är när värken blir värre än ”normalt” som det ställer till det. På många plan och där är jag nu då inflammationer har blossat upp i bägge axlarna. Det blir en aning besvärligt i vardagen att göra saker när armarna domnar bort 😉

  4. Mrs Olsson skriver:

    Fint skrivet! 🐻

  5. Kristallina skriver:

    En vacker dag har det bara gått så långt att man måste bestämma sig. Det låter bra att du har gjort det. Önskar dig lycka till!
    Har ”bara” haft nervsmärtor i 14 år och känner till dessa hemska nätter, tankar och folk som inte förstår ett dugg.

    • Laila skriver:

      En dag kanske folk förstår… Tack o lov att de finns dem som gör det och att man kan välja att umgås med dessa guldkorn ☺

  6. Jassan skriver:

    Skönt att du känner att du duger. 😀
    Själv har jag inte kommit dit….hoppas att jag en dag kan inse att jag inte är värdelös. 😦

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s