Filosofiska hörnan del femtitolv

Ikväll var jag för trött för att göra mycket annat an att sitta i soffan och låta tankarna komma och gå som de ville. Jag tycker det är rätt skönt att göra det lite då och då – det vädrar ur hjärnvindlingarna litegrann.

Nu har jag under en tid märkt att något pockat på uppmärksamhet men när jag försökt fånga tanken har den varit hal som en ål…

Ikväll fick den komma fram av sig själv. Det var mer en insikt än en lös tanke. Och när den väl kom fram så var det lite jobbigt men samtidigt befriande.

Minnen är en lustig sak, sorg och saknad likaså – ja, de är inte lustiga i komisk bemärkelse utan snarare i hur de tar sig uttryck, och hur de påverkar en. Medvetet och omedvetet.

Jag insåg nu ikväll att jag undvikt en hel del här i livet, liksom låtsats som om att det inte fanns inom mig – som om jag blundade för det så skulle det upphöra att existera. Så fungerar det ju inte i verkligheten men i sorgen och saknaden så verkade det väl en gång logiskt. Tänker jag inte på det så försvinner det, och försvinner det så gör det inte ont längre…

Att en del av mig, av min personlighet, då också blev förnekad insåg jag nog inte. Eller kanske gjorde jag det men tänkte att det spelade ingen roll. Eller tyckte det var lika bra…

Efter så här lång tid vet jag inte vad jag tänkte, om jag tänkte. Men givetvis fungerade det ju inte. Inte i verkligheten. De delar av mig som jag försökte ”blunda bort” har ju ändå sipprat igenom allt mer genom åren. Tack och lov – för när jag tänker efter så är det några av de sidor jag gillar bäst hos mig själv…

Varför då försöka gömma dem? Ja, så här i backspegeln verkar det rätt dumt men då gjorde de ont, de påminde mig om vad som saknades i mitt liv. De påminde mig om pappa. Och tomrummet han lämnade var enormt. Så stort att jag ramlade ner i det och inte tog mig upp ur det på många år…

Nu, när tomheten sedan länge har blivit ersatt av tacksamhet för den tid vi ändå fick ihop så kunde äntligen saknaden efter honom få sin rätta plats. Jag kunde äntligen se likheterna mellan oss som en förklaring till varför vissa saker känns så viktiga just nu, varför en del drömmar/önskningar driver mig så hårt att de inte ger mig någon ro. Jag kan inte släppa dem.

Och med det så blev det lugnt. Sådär fridfullt lugnt i själen som det blir när man når fram till: ja, just det – så är det!

Var ni än är, vad ni än gör – var rädda om er och tack för titten ❤

Annonser

Om Laila

En garnberoende kattägare
Det här inlägget postades i garn. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Filosofiska hörnan del femtitolv

  1. herrsjokraftan skriver:

    Fint! Mina föräldrsr dog oxå alldeles för tidigt för några år sedan. Går igenom liknande upplevelser. Stängde nog av lite när det var som värst. Släpper fram nu mer och mer och får tillbaka mig. Kram

  2. bergalott skriver:

    Det här var en riktig djupdykning så jag kan inte kommentera med något vettigt. Behövs säkert inte heller för du verkar ha kommit på lösningar själv. Trasslat dig ur garnhärvan måhända… 😉
    Alla trådar har en början och ett slut. Fast… det beror på hur man ser på vad som är början och slutet. För vad vet vi… det är väl som med elektriciteten i en tråd. Ingen människa som ännu vet åt vilket håll den går. Den bara är.
    Kram ❤

  3. Kristallina skriver:

    Härligt att det har blivit lugnt och fridfullt i själen. Var rädd om dig också! ❤

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.