Det är inte klokt vad det är länge sedan jag var här inne senast!
För att inte tala om hur mycket som har hänt i mitt liv sedan dess.
En del sorgligt, en del trevligt och en del absolut nödvändigt för att jag öht skulle klara av att skriva dessa rader.
Hunden jag var dagmatte till finns inte mer, inte heller min älskade lillfjant Findus. Findus hade problem med sköldkörteln och åt specialkost. Det gick bra under lång tid. Sedan blev han dålig och jag fick åka in med honom till veterinären akut. Efter en dag med dropp, undersökningar och medicin fick han komma hem. Han hade fått problem med både levern och bukspottskörteln.
Efter medicinering under en tid så såg det bra ut på återbesöket, och vi andades ut.
Efter en kort tid utan medicin så kom symptomen tillbaka. Åter till veterinären och ny omgång med medicin. Efter halva kuren ungefär så blev han sämre igen och det var dags att inse att det inte gick att göra mer utan det bästa för honom var att få somna in.
Beslutet var rätt men saknaden blir inte mindre bara för att man vet att man gjort det enda rätta. För första gången på 25 år var jag utan husdjur. Det kändes enormt konstigt!
Efter att ha gått in i en djup depression som varade i över ett halvår innan jag, med medicinsk hjälp, kom ur den så blev jag remitterad vidare till psykmottagningen.
Det kan låta konstigt, särskilt som det fortfarande är både tabu och skambelagt att prata om psykisk sjukdom, men för mig var det det bästa som kunde ha hänt. Det tog dem inte lång tid att konstatera att jag är bipolär typ 2.
Bipolär typ 2 är den mildare formen av bipolaritet, man får inte riktigt lika nattsvarta perioder eller så maniska episoder som dem med typ 1, men det är ändå så att man växlar mellan depression och hypomani med lugnare perioder emellan.
Jag har haft detta så långt tillbaka jag kan minnas och det är först nu, efter att ha fått diagnosen sommaren 2020 och i slutet av 2021 äntligen ha fått rätt balans på medicineringen, som jag inser hur mycket det har slitet på mig med dessa svängningar. För att inte tala om vad mycket lättare det har blivit att tänka en tanke från början till slut och faktiskt kunna planera tillvaron!
I augusti 2021 blev jag dessutom med hund igen! Eller hund och hund, det är en liten råtta som är typ hälften så stor som min katter var…
Min lille Ville må vara liten på jorden men han är mitt stora stöd i tillvaron och det är han som fått mig att komma igenom en tuff höst. Han och hjälpen från goda vänner. Så om det fortfarande finns någon som tittar in här så vill jag bara förvarna om att ni lär bli fotobombade med bilder på Chihuahuan Villes öden och äventyr 🙂
Garntrasselsverksta 